Vega som hittar på

Blocket låg uppslaget under bänklocket, på sidan från i lördags. Vega lyfte locket en centimeter och tittade ner på den sista raden, skriven med blyerts som tryckts så hårt att den gick att läsa med fingertopparna:

Framme vid katedern stod mobilförbudslådan, en gammal plastback med ett hänglås som fröken Ros hade köpt på loppis. Tjugotre mobiler låg där i sina fack och laddade ur sig själva fram till klockan tre. Det var måndag och det luktade blöta overaller från torkskåpet i korridoren. Elementen under fönstren knäppte som om någon satt därinne och slog med en tesked.

Idris lämnade aldrig in någon mobil. Han hade ingen. Han brukade säga att han var klar med inlämningen före alla andra.

– Det låg där, viskade Vega. Jag såg det. Morfar såg det. Och i appen fanns det inte.

– Hur långt bort?

– Bortom Salvorev. Ett grått streck, typ. Men det fanns. Och på morfars kort från åttiosju finns det med, jag har fotat sidan, kolla.

Hon sköt blocket en bit åt hans håll under bänklocket. Idris hann böja sig fram. Längre kom de inte.

– Vadå fanns? sa Melker två bänkar bort. Har Vega sett nåt i vattnet igen?

Det blev tyst på fel sätt. Tre sekunder, sedan fnissade någon längst bak.

– Säg att det är en boj, sa Melker. Säg att bojen har jacka.

Hela klassen kunde den historien utantill, för Melker berättade den ungefär en gång i veckan. I somras hade Vega stått på piren och sett ett huvud och en arm guppa i vågorna och hon hade sprungit hela vägen till hamnkontoret och ropat att någon höll på att drunkna. Helikoptern kom från Visby. Två båtar gick ut. Och där, mitt i alltihop, låg en gul boj med en regnjacka som någon hade hängt på tork och glömt. Det hade stått om det i tidningen. Inte med namn, men alla visste.

– Hon larmade sjöräddningen! sa Melker ut i luften, fast alla lyssnade. För en jacka!

– Det SÅG ut som en människa, sa Vega och hon hörde själv att rösten blev för hög och för snabb. Vågorna gick ju och ärmen rörde sig och…

– Vega som hittar på, sa någon längst bak, lagom högt.

Det stack i näsan. Hon blinkade fort och stirrade ner i bänken, på blockets rutiga sida, på siffrorna som stod där och var sanna vad Melker än sa. Under bänklocket knöt hon handen runt pennan tills snöret stramade.

Fröken Ros klappade i händerna framme vid tavlan.

– Nu räcker det. Ta med er stolarna, vi ska till datorsalen. Kartor i dag.

Vega och Idris hamnade sist i ledet genom korridoren. Idris gick tyst bredvid henne, händerna djupt i den för stora dunjackan som han hade på sig även inomhus, för han frös jämt och klagade aldrig.

– Tror du mig? sa Vega.

Han ryckte på axlarna.

– Spelar väl ingen roll vad jag tror, sa han. Kolla då. Ordentligt. Inte ropa först och kolla sen.

– Jag ropar inte först.

Idris tittade på henne genom glasögonen med den tejpade skalmen och sa ingenting alls, vilket var det elakaste han gjort på hela terminen.

– Okej, sa Vega. En gång. En och en halv.

Datorsalen låg i källaren och luktade varm plast. Genom de smala fönstren uppe vid taket syntes cementfabrikens skorsten med sin vita rök, som alltid, som ett streck någon dragit över himlen med linjal. Fröken Ros delade ut inloggningslappar och pratade om kartor, om skala och om norr som alltid var uppåt och Vega skrev in sitt lösenord fel två gånger för fingrarna hade bråttom.

– Vi börjar med en plats ni känner till, sa fröken Ros. Sök på Slite. Sedan får ni leta er hemifrån och till skolan.

Vega sökte inte på Slite. Hon öppnade sjökortstjänsten, samma som i mammas mobil. Sedan drog hon kartan norrut längs kusten. Fårösund. Fårö. Fyren längst ut på udden, en liten symbol med en ljusstråle. Hon följde vattnet förbi Salvorev, dit hon och morfar hade tittat från lyktrummet, innan hon saktade in.

Blått. Jämnt, digitalt blått. Några djupsiffror. Ingenting annat.

– Det är borta här också, viskade hon.

Idris rullade sin stol närmare. Han pekade inte på sjökortet. Han pekade på en annan flik.

– Testa vanliga kartan, sa han. Den med satellitbilder. Det är ju foton. Foton tagna uppifrån, på riktigt.

Vega öppnade webbkartan och bytte till satellitläge. Gotland blev grönbrunt och verkligt, med åkrar som lappar och vägar som trådar. Hon drog sig norrut igen, förbi Fårö, ut över vattnet där bilden blev mörk och kornig. Salvorev syntes som en ljusare skugga under ytan. Och där, en bit bortom, låg det.

Ett skär. Grått och lågt, med en vit krans av bränningar runt om. Det såg ut precis som det hade sett ut från lyktrummet, fast uppifrån, som om någon hade fotograferat hennes minne.

– DÄR! ropade Vega rakt ut i datorsalen. Där är det! Kolla själv då!

Hon hade rest sig utan att veta hur. Stolen rullade bakåt och tog en papperskorg. Hela klassen vände sig om. Melker hann först.

– Är det en jacka? sa han och skrattet gick som en våg genom rummet.

– Vega.

Fröken Ros kom gående mellan borden. Hon var inte arg. Det var värre. Hon hade den där rösten, mjuk som ett plåster.

– Titta, sa Vega och pekade på skärmen och nu kom orden för fort igen, hon hörde det och kunde inte sluta. Det finns ett skär här, det syns på satellitbilden, men i sjökortsappen finns det inte, jag och morfar såg det i lördags från fyren och morfar har ett kort från åttiosju där det finns med och…

– Andas, sa fröken Ros vänligt.

Hon böjde sig fram och tittade på skärmen. På riktigt, faktiskt. Hon tittade på satellitbilden, sedan på sjökortsfliken och nickade långsamt.

– Jag förstår precis vad du menar. Men så här är det: olika karttjänster har olika underlag. Små skär och kobbar finns inte alltid med överallt, särskilt inte obebodda. Ingen har orkat rita dit dem. Det betyder inte att någonting är fel.

– Men det FANNS i appen förut. Morfar sa…

Vega bet ihop. Morfars ord vägde ingenting i ett klassrum. Alla visste hur det var med morfar. Slite var litet.

– Det var bra att du kollade flera källor, sa fröken Ros. Det är precis så man ska göra.

Hon menade det snällt och det var nästan det jobbigaste. Sedan gick hon vidare till Melker, som hade hittat sitt eget hustak och låg över tangentbordet och flåsade av skratt åt något helt annat.

Vega sjönk ner på stolen. Idris satt kvar och såg på skärmen och så visslade han, lågt, två toner. Det gjorde han när han tänkte.

– Tekniskt sett, sa han, har hon rätt. Kartor kan skilja sig. Men.

– Men vadå?

– Men din morfar sa att det fanns med i appen förut. I så fall har någon tagit bort det. Och saker som tas bort, sa Idris och rättade till glasögonen, det är saker som någon har rört.

Vega tittade på honom. Det var det första någon sagt på hela dagen som lät som om det vägde någonting.

– Vi skriver ut den, sa hon. Satellitbilden. Då har vi den på papper och papper kan ingen säga emot. Som mammas broschyr på kylskåpet, den där om krisen. Den sitter där med magnet och ändrar sig aldrig, hur mycket det än står nytt på nätet.

– Om krisen eller kriget kommer, sa Idris. Vi har den i en låda. Mamma kan den typ utantill.

– Vi har den på kylen. Den har suttit där i två år. Pappa har ritat en mustasch på kungen.

– Det är inte kungen på den.

– På någon är det.

Vega zoomade så att skäret låg mitt i bilden, med bränningarna och Salvorevs skugga i kanten, så att man såg var det låg och inte bara att det fanns. Hon tryckte på ”skriv ut”. Borta i hörnet vaknade skrivaren med ett surr och började dra i sig papper, långsamt, som om den fick betalt per rad.

– Skriv datum på den sen, sa Idris. Och klockslag. Som i blocket.

– Jag är inte dum.

– Jag sa inte det. Jag sa skriv datum.

Skrivaren tuggade. En rad i taget, lät det som. Vega satt med blicken på skärmen och fingrarna trummade mot bordet. Det kändes som när startklockan i orienteringen räknar ner och kartan fortfarande ligger upp och ner.

Då blinkade kartfönstret till.

Det gick på en halv sekund. Bilden blev grå, rutorna laddade om, en efter en, utifrån och in, som isflak som lägger sig till rätta. Vega lutade sig fram.

– Nej, sa hon. Nej nej nej. Vänta.

Havet kom tillbaka. Salvorevs ljusa skugga kom tillbaka. Men där skäret hade legat, mitt i bilden, mitt i rutan hon själv hade ställt in, fanns nu bara vatten. Inte ens en skiftning. Jämngrått och tomt, som om hela skärmen hade bestämt sig för att hon mindes fel.

Hon tryckte på uppdatera. Samma hav. Hon zoomade ut och in igen. Samma hav.

Idris pekade utan att säga någonting på stället där skäret hade legat för tio sekunder sedan och där det nu bara låg jämngrå sjö och borta i hörnet matade skrivaren fram deras papper, en bild av ingenting.