Mannen som vet namn

Utskriften av den tomma sjön satt fasttejpad på insidan av blockets pärm. Vega hade tejpat fast den i går kväll, med tre bitar tejp på varje sida, så att den inte skulle kunna försvinna, den också. Ett papper med ingenting på. Det var det konstigaste beviset hon ägde.

Nu stod hon på kajen i Slite hamn med kikaren i ena handen och blocket uppslaget mot räcket. Skymningen kom tidigt i slutet av november, klockan var inte mer än fyra, men havet låg redan blygrått och hamnens lampor tändes en efter en. Blåsten drog i jackan. Det luktade diesel och tång och bakom dem rykte cementfabrikens skorsten som den alltid gjorde, som om den inte hade hört talas om väder.

– Femton minuter till, sa Idris. Sen fryser tekniskt sett mina glasögon fast i ansiktet.

– Du har ju mössa.

– Mössan hjälper inte ögonbrynen.

Vega skrev ändå. Hon hade bestämt sig efter datorsalen: inte ropa, inte ringa någon, bara skriva upp. Tider och riktningar. Namn, om hon kom över några. Den som ropar blir Vega som hittar på. Den som har papper på saken blir någon annan.

Längre bort på kajen stod två fiskare vid en blå trålare och pratade högt, på det sätt som vuxna pratar när de egentligen grälar med en maskin.

– Åttahundra meter! Mitt i farleden! Den ena slog handflatan i relingen. Plottern påstod att jag låg uppe på Asunden och åt gräs!

– Min hoppade också, sa den andra. I förrgår. Fram och tillbaka som en loppa.

– Det är ryss– började den första, men hejdade sig och tittade på barnen. Det är strul, sa han i stället. Hela hösten har det varit strul.

Vega skrev: 16.12. Två fiskare. GPS hoppat 800 m i farleden. ”Hela hösten.” Hon skrev fort, med vanten halvt avdragen. Pennan i snöret slog mot pärmen i blåsten.

– Kolla, sa Idris lågt.

Han pekade inte. Han hade lärt sig att man inte pekar, man nickar med hakan. Långt ute, där havet och himlen höll på att bli samma färg, låg ett fartyg, långsmalt och mörkt. Vega lyfte kikaren och vred på hjulet tills suddet blev kanter. Inga lanternor. Inte ett ljus på däck. Alla andra fartyg därute bar sina ljus som julgranar, men det här låg släckt och stilla, som ett hål i horisonten.

– Den har legat där sen vi kom, sa Idris. Den rör sig inte.

– Fartyg ska ha ljus när det skymmer. Det är regler. Morfar säger att det är det första man lär sig.

– Tekniskt sett kanske lampan är trasig.

– Alla lampor?

Idris svarade inte. Vega skrev: 16.19. Stort mörkt fartyg vid horisonten, NO om revet. Ingen ljusföring. Ligger stilla. Hon ritade en liten siluett bredvid, lång och låg.

– Det där är ett bra block.

Rösten kom bakifrån, vänlig och alldeles nära. Vega ryckte till så att pennan for i snöret.

Mannen stod två steg ifrån dem. Hon hade inte hört honom komma och det var konstigt, för kajen var full av grus som knastrade om man så bara bytte fot. Han var i femtioårsåldern, klädd i en mörkblå jacka som såg dyr ut utan att skryta om det och i handen höll han en termos.

– Förlåt, sa han. Det var inte meningen att skrämmas. Staffan Ek. Jag jobbar där borta.

Han nickade mot en vit arbetsbåt längre in i hamnen, en låg och bred sak med en kran i aktern och texten BALTIC SEABED SURVEY på skrovsidan.

– Vi mäter botten, sa han. Inför vindkraftsparken. Bottenbank Öst, ni har kanske läst om den. Man måste veta exakt hur botten ser ut innan man bygger något på den.

– Vi loggar fartyg, sa Idris.

– Det såg jag. Han log. Det är kallt arbete. Choklad?

Han skruvade av termoslocket innan någon hann svara och hällde upp i två små muggar som han hade i fickan, som om han alltid gick omkring beredd på att träffa frusna barn. Chokladen ångade. Vega höll muggen med båda händerna och kände värmen gå genom vantarna och hon hann tänka att det inte fanns någonting att klaga på. Det var det som var det konstiga. Det fanns inte ett enda fel på den här mannen.

– Vi kör med sonar, sa Staffan. Ekolod, fast finare. Vill ni se hur botten ser ut på riktigt?

Han tog fram en surfplatta ur väskan, vred den mot dem och svepte fram en bild. Havsbotten i grönt och gult, som ett månlandskap. Mjuka ryggar och ett stenblock som kastade skugga.

– Det där är utanför Salvorev, sa han. Sjuttiotre meter djupt. Ingen människa har sett det med ögonen. Bara vi.

Det var riktigt häftigt. Det gjorde Vega irriterad. Hon lutade sig fram. Och då, när han svepte till nästa bild, såg hon raden av flikar högst upp på skärmen. Små mappar med namn. SALVOREV N. FARLED 3. Och längst ut till höger en flik med två bokstäver och en siffra: RS-7.

– Vad är RS-7? frågade hon.

Det blev en halv sekund. Inte mer. Men Vega tävlade i orientering. Hon visste hur en halv sekund kändes, som när man stod vid en kontroll och inte ville visa att man var osäker.

– Arbetsnamn, sa Staffan och log igen. Vi döper rutorna vi mäter. Ganska tråkigt, egentligen.

Han stängde plattan. Locket gick igen med ett litet klick och bilden av botten var borta.

– Och du är Vega, sa han.

Vega stod alldeles stilla med muggen i händerna.

Ingen hade sagt hennes namn. Hon gick igenom det baklänges, snabbt, som en bana: Idris hade sagt ”vi loggar fartyg”. Hon hade frågat om RS-7. Ingen hade sagt Vega. Hon var helt säker, för hon var bra på exakt sådant.

– Hur visste du det? sa hon.

– Liten ort. Han drack ur sin egen mugg. Och hur mår morfar? Fyrmästaren. Lindqvist, va? Det var väl han som hade Fårö fyr förr i världen.

– Bra, sa Vega. Det lät tunt.

– Fina fyrar, de gamla. Och fina kort gjorde de förr också, sjökort alltså, på papper. Han tittade ut mot det mörka havet, alldeles lugnt. Har han kvar några sådana, din morfar? De är samlarobjekt numera. Folk slänger dem och sen ångrar de sig.

Vega kände hur Idris bredvid henne blev stel som en stolpe. Hon öppnade munnen. Hon ville säga att morfar hade hela förrådet fullt, att kortet från 1987 låg hemma på hennes skrivbord, hon ville säga det för att det var sant och hon var bra på att säga saker. Sen stängde hon munnen igen.

– Vet inte, sa hon. Han har flyttat. Det mesta är bortslängt.

– Synd, sa Staffan Ek vänligt.

Han samlade ihop muggarna, fast Idris inte hade druckit ur. Sedan skruvade han på termoslocket. Han nickade mot blocket som låg uppslaget på räcket.

– Fortsätt med det där, du. Det är en fin vana.

Sen gick han mot arbetsbåten, utan brådska. Gruset knastrade under honom precis som det skulle. Nu hördes han.

De stod tysta tills han var ombord.

– Vega, sa Idris. Ingen sa ditt namn.

– Jag vet.

– Jag har gått igenom det två gånger.

– Jag också. Tre.

Hon tittade ner i blocket. Sedan skrev hon och handen var inte riktigt stadig: 16.40. Staffan Ek, Baltic Seabed Survey. Vet mitt namn. Vet morfar. Frågade om gamla sjökort. Flik på plattan: RS-7. Hon drog två streck under RS-7. Pennan gick nästan genom papperet.

– Kom, sa Idris. Mamma har gjort linssoppa och du följer med, för jag tänker inte gå själv.

De ledde cyklarna upp från hamnen. Det var mörkt på riktigt nu, gatlyktorna hade tänts hela vägen upp mot kyrkan och blåsten kom i ryggen så att det borde ha känts som hjälp. Det gjorde det inte. Vid brandstationen hörde Vega det första surret.

Hon stannade inte. Hon tittade inte upp. Hon sa det lågt, rakt fram:

– Hör du?

– Mm.

De svängde vänster där de brukade svänga höger, bara för att prova. Surret följde med. Det höll sig bakom dem och lite ovanför, ett elektriskt brummande som försvann när blåsten tog i och kom tillbaka i varje lugn. Vid pizzerian stannade Idris och knöt skon, fast skon var knuten. Surret stannade också.

– Tekniskt sett, sa Idris när han reste sig, kan det vara någon som filmar sitt hus.

– Gata för gata?

– Jag sa tekniskt sett.

Utanför Hailes port stod de en stund under lampan. Idris såg på henne genom de immiga glasögonen.

– Du ljög bra, sa han. Om korten.

– Jag vet inte om han trodde mig.

– Inte jag heller. Han öppnade porten. Skriv när du är hemma.

Vega cyklade sista biten till Lotsbacken ensam, fort, med surret någonstans bakom vänster axel hela vägen. Hemma slängde hon jackan i hallen, ropade hej till mamma i köket och tog trappan i tre kliv. Inne på rummet tände hon inte lampan. Hon ställde sig vid sidan av fönstret med ryggen mot väggen och tittade ut.

Drönaren hängde i luften utanför, i höjd med hennes fönster, fyra gröna ögon i mörkret. Den stod alldeles stilla i blåsten, vilket borde ha varit omöjligt. Där blev den hängande en lång stund, som om den läste något genom glaset. Sedan steg den sakta och försvann ut mot havet.

Vega drog för gardinen. Hon satte sig på golvet med ryggen mot elementet, slog upp blocket och skrev: 18.51. Den vet var jag bor.