Liyana

Liyana låg på rygg under mopeden med skiftnyckeln i högerhanden och hörlurarna nedhasade runt halsen och när garagedörren gnisslade upp vred hon inte ens på huvudet.

– Jaha, sa hon. Har småagenterna ett nytt fall?

– Det är inte ett fall, sa Vega. Det är på riktigt.

– Det sa du om bojen också.

Vega öppnade munnen. Idris hann före.

– Tekniskt sett, sa Idris, sa hon aldrig att bojen var på riktigt. Hon sa att den såg ut som en människa. Det gjorde den.

– Tack, sa Vega.

– Den hade jacka, sa Idris.

Garaget luktade bensin och kall betong. Lysröret i taket blinkade till då och då, som om det inte riktigt bestämt sig. På hyllan över arbetsbänken stod en VHF-mottagare och skrockade för sig själv: röster i brus, någon långt ute som läste siffror och någon annan som svarade. Liyana lyssnade på sjöfartsradio som andra lyssnade på musik. Bredvid mottagaren hängde en kamera i en rem, en stor svart med ett riktigt objektiv.

– Rör inte den, sa Liyana under mopeden. Det är pappas.

– Jag rörde den inte, sa Vega.

– Du tänkte.

Idris klev över framhjulet och satte sig på en upp- och nedvänd back, som om han gjort det hundra gånger. Det hade han antagligen. Han drog upp dragkedjan på dunjackan ända till hakan. Han frös jämt och sa aldrig något om det.

– Det är film i den, sa han till Vega och nickade mot kameran. Riktig film. Hon framkallar själv, i badrummet. Mamma säger att hela lägenheten luktar kemi.

– Mamma har fel, sa Liyana. Det luktar resultat. Tolvan.

Idris rotade i verktygslådan utan att titta och la en nyckel i hennes öppna hand. Hon skruvade. Mopeden var en Zündapp, nästan äldre än deras pappa, lagad så många gånger att Idris brukade säga att det enda som var kvar av originalet var själva idén.

Vega ställde sig vid arbetsbänken och packade upp. Blocket, uppslaget på sidorna från i lördags. Utskriften av den tomma sjön, som hon tejpat loss ur pärmen. Fotona av morfars kort från 1987, lite suddiga i kanterna eftersom mammas mobil hade skakat. Hon la allt i rad på bänken och flyttade utskriften en centimeter åt vänster, fast den redan låg rakt.

– Vi behöver någon som kan datorer, sa hon.

– Ni behöver någon som kan allt, sa Liyana. Tur för er att jag bor här.

Hon tog spjärn med hälarna och gled ut under mopeden, reste sig och torkade händerna på en trasa som var smutsigare än händerna. Hon såg på bänken. Först som man ser på läxor. Sen lutade hon sig närmare.

– Vad är det här?

– Ett skär som finns, sa Vega. Fast det inte finns.

– Börja om. Långsamt.

Vega berättade. Hon började i fyrens lyktrum, med morfars putstrasa som pekade ut mot det grå strecket bortom Salvorev och med appen som visade öppet vatten där skäret låg. Hon berättade om kortet från åttiosju med blyertsbäringarna i marginalen och om satellitbilden i datorsalen som fanns och sen inte fanns. Om skrivaren som matat ut en bild av ingenting. Om mannen i hamnen som visste vad hon hette innan någon sagt det. Hon pratade för fort, det visste hon, hon hörde det själv. Men Liyana avbröt inte. Hon stod med trasan i händerna och vred den långsamt och någonstans i mitten av berättelsen slutade hon vrida.

– Och drönaren, sa Idris. Berätta om drönaren.

– Den följde efter bilen i lördags. Och i går kväll stod den utanför mitt fönster.

Vega bläddrade fram sidan och vände blocket mot Liyana.

Det blev tyst i garaget. Inte vanlig tystnad, utan den sorten som uppstår när någon som alltid har ett svar inte har det. VHF:en skrockade. Lysröret blinkade.

– Okej, sa Liyana till slut och det lät annorlunda. Okej.

Hon slängde trasan, drog fram en laptop ur väskan på bänken och fällde upp den.

– Vet ni hur sjökortet kommer in i en båtplotter? sa hon. Det uppdateras. Som en app i mobilen. En gång i månaden kommer ett paket med ändringar och alla båtar laddar ner samma paket.

– Så om någon pillar i paketet, sa Idris långsamt, får alla samma fel.

– Och ingen märker det, för alla skärmar säger likadant. Man tror sin skärm. Det är liksom hela grejen med skärmar.

Hon böjde sig och drog ut en låda under bänken. Där låg trassliga sladdar och längst in en hårddisk i ett fodral.

– Säkerhetskopior, sa hon. Jag sparar gamla versioner av allt. Man rensar inte loggar. Det är det första man lär sig.

– På cyberutbildningen? sa Vega.

– I livet.

Hon kopplade in disken och började leta. Vega ställde sig bakom hennes axel. Idris ställde sig bakom Vegas. På skärmen öppnades ett sjökort, sen ett till, två fönster sida vid sida, samma vatten norr om Fårö. Liyana zoomade in på Salvorev och la fönstren omlott. Hon växlade fram och tillbaka, fram och tillbaka. Kurvorna ryckte till för varje växling, som en bild som inte ville sitta still.

– Vad i hel–, sa Liyana och avbröt sig. Hela friden.

– Vad är det? sa Vega.

– Djupkurvorna. Det här är september. Det här är nu.

Hon växlade igen.

– Kurvan har flyttat sig. Fyra meter, kanske fem.

– Är det mycket?

– Det är ingenting, sa Liyana. Det är det som är det läskiga. Ingen tittar på fyra meter. Men om den flyttar sig fyra meter varje månad…

Hon letade fram en version till, från i somras. Den la hon bredvid. Kurvan låg ännu en bit åt andra hållet. Den kröp. Långsamt, en uppdatering i taget, kröp grundet på skärmen bort från stället där det låg i verkligheten.

– Någon förgiftar uppdateringarna, sa Liyana lågt.

Idris visslade, en lång ton som sjönk på slutet.

– Och Rävskär? sa Vega.

Liyana sökte. Skäret fanns i sommarversionen, litet och grått med djupsiffror omkring. I septemberversionen fanns det. I den nya fanns bara sjö.

– Raderat, sa Liyana. Någon gång i höstas. Inte flyttat. Borta.

Hon lutade sig tillbaka så att stolen knakade. Sen rätade hon på ryggen och Vega såg att något hänt med hennes ansikte. Hon såg ut som Vega kände sig när startklockan gick på en tävling.

– Vet ni vad det här är? sa Liyana. Det här är ett riktigt ärende. Jag har suttit ett år med övningsuppgifter. Hitta felet i låtsasnätverket. Rapportera låtsasintrånget. Och så kommer ni in genom dörren med ett riktigt intrång i ett riktigt system. I ett block med rutor.

– Vad gör vi? sa Idris.

– Vi rapporterar. Jag har en portal genom mönstringen. Det är liksom poängen med mig.

Hon skrev. Det tog över en halvtimme och hon gjorde det ordentligt: skärmdumpar av versionerna, med nummer och datum på varje. Hon lånade blocket och skrev av två rader, klockslag och allt. Vega såg sina egna blyertssiffror bli till text på en skärm.

– Vad händer nu? sa Vega när Liyana tryckt på skicka.

– Nu väntar vi. Det brukar ta en vecka innan någon ens öppnar ärendet. Sen får man ett svar där det står att det vidarebefordrats. Sen händer ingenting. Men det här…

Hon nickade mot skärmen.

– Det här måste de titta på.

Datorn plingade.

Liyana stirrade på den. Klickade.

Ärende avslutat. Inrapporterade uppgifter har kontrollerats och överensstämmer med gällande sjökort. Ingen åtgärd.

Ingen sa något. VHF:en mumlade vidare på sin hylla, en röst läste en position någonstans ute i Östersjön, lugnt och sakligt, som om allting vore som vanligt.

– Hur lång tid tog det där? sa Idris.

– Femtioåtta sekunder, sa Vega. Hon hade räknat utan att tänka på det. Hon räknade alltid när det stramade i magen.

– Femtioåtta sekunder, sa Liyana. Jag bifogade fjorton bilder. Det tar längre tid att öppna filerna än så.

– Tekniskt sett, sa Idris, har ingen läst det.

– Någon har läst det, sa Liyana. Eller något.

Ingen människa läser så fort. Vega tittade på skärmen, på den korta raden som avslutade alltihop. Det stack till i magen. Liyana var sjutton och kunde allt och nu satt hon med händerna stilla i knät och visste inte vad hon skulle göra med dem.

Då ringde telefonen. Liyanas mobil, på bänken bland skruvarna. På skärmen stod det ”Sara Nyström”.

– Det är din mamma, sa Liyana och räckte över den.

– Hej, mamma, sa Vega. Jag är hos Idris, jag skulle precis…

– Jag vet var du är. Mammas röst var snabb, den röst hon hade när hon packade samtidigt som hon pratade. I bakgrunden tjöt något i korta stötar och Vega kände igen ljudet fast hon bara hört det genom en stängd dörr förut. Mammas larm. Sjöräddningen.

– Mamma, vad har hänt?

– Jag måste till stationen. Pappa har skift, så du går hem, låser och värmer resterna. Jag ringer när jag vet mer.

– Vet mer om vad?

Det rasslade i luren, en dragkedja, bilnycklar.

– En fiskebåt har gått på grund utanför Asunden, sa mamma i luren. Och det konstiga är att det är blanka stiltjen. Och Sune har fiskat de vattnen i fyrtio år.