Aldebaran

Gryningen vid färjeläget i Fårösund var grå som blött tidningspapper. Liyanas moped stod på stödet med motorn igång, för den startade inte två gånger samma morgon. Avgaserna hängde som ett eget litet moln i kylan. Vega stod längst ut på kajkanten med kikaren tryckt mot ögonen tills det värkte i armarna.

Där sundet öppnade sig mot havet låg ett mörkt fartyg. Hon vred på skärpan. Rost rann i långa ränder under ankaret, som om skrovet hade gråtit i flera år. Och i fören, i flagnande vit färg, bokstäver.

– A, läste hon högt. L. D. E. B.

– Aldebaran, sa Liyana. Jag har hört henne på radion. Eller hört och hört. Alla anropar henne. Hon svarar aldrig.

– Aldebaran är en stjärna, sa Idris. Tjurens öga. Den röda.

Vega klämde fast kikaren under armen och skrev i blocket med vanten mellan tänderna. Pennan var trög av kylan.

– Färjan kommer, sa Liyana. Upp med er nu, innan nån hinner fråga vart tre ungar ska klockan åtta en lördag.

Den gula linfärjan drog sig över sundet på sin vajer, lika långsamt som alltid. På andra sidan var Fårö fortfarande släckt. Mopeden skramlade norrut med Vega bakpå och Idris på pakethållaren, där han satt med knäna mot öronen och fortfarande inte klagade. Vid nordstranden gömde de mopeden bakom en tallrygg, gick sista biten böjda över strandvallen och lade sig bland stenarna. Tången i drivkanten var frusen och knastrade när Vega flyttade armbågen. Det luktade salt och gammal fisk.

Aldebaran låg långt ute, mörk mot ett mörkt hav.

– Varför ligger hon just där? sa Vega. Hon har legat på nästan samma fläck sen jag började logga henne. Kolla i blocket. Varför kommer ingen och säger åt henne?

– För att de inte får, sa Liyana. Tolv distansminuter ut går ett staket. Det syns inte, men det finns på riktigt, det går en gräns i vattnet. Innanför är Sverige. Utanför är ingens hav. Hon ligger precis utanför, typ en halvmeter. Kustbevakningen kan åka ut och glo på henne hur länge de vill, men de får inte säga åt henne att sticka.

– Som niorna som röker precis utanför skolgården, sa Idris.

– Exakt som niorna.

Vega lånade kikaren igen. Nu såg hon dem: två små arbetsbåtar som gick mellan fartyget och något lågt och grått längre norrut. Rävskär. Båtarna gick fram och tillbaka, fram och tillbaka, som om någon flyttade ut ur ett hus.

– De kör grejer, sa hon. Eller hämtar. Fem över nio gick första turen. Tjugo i tio nästa.

Hon skrev tiderna. Sedan blåste hon på fingrarna och bläddrade bakåt i blocket, mest för att vantarna inte värmde och bläddra kunde man göra med tummen. Lördagen med morfar. Hamnen i tisdags. Hon läste sina egna rader och stannade.

– Vänta, sa hon.

– Vad? sa Idris.

– Vänta, vänta, vänta.

Hon lade blocket på en sten mellan dem och pekade med pennan, rad för rad.

– Femton noll noll och femton fyrtiotvå, sa Vega. Arton noll nio och arton femtioett. Räkna.

Idris rörde läpparna. Han visslade lågt.

– Fyrtiotvå minuter, sa han. Båda gångerna.

– Fartyget flyttar sig först. Sen flyger drönaren. Varje gång. Det är inte två konstiga saker, det är en sak. Drönaren bor där ute. Den är hennes.

Liyana tog blocket ur händerna på henne, försiktigt, som man tar något varmt. Hon läste länge. Det enda som hördes var sjön mot stenarna.

– Vet ni vad det här är? sa hon till slut. Det här är en logg. En riktig. Sånt här sitter vuxna och gör i skift, med lön.

– Jag gör det gratis, sa Vega.

Ute på havet hände något. Aldebarans för svängde långsamt, trögt som en visare. Vattnet bakom henne började gå vitt.

– Hon flyttar sig, sa Idris. Nu. Klockan är?

– Två minuter i elva, sa Vega och skrev. Om jag har rätt kommer drönaren tjugo i tolv.

– Och om du har fel?

– Då har jag skrivit upp att jag hade fel. Det är också bevis.

De låg kvar. Kylan kröp upp genom jackorna underifrån, från själva ön. Idris delade en chokladkaka i tre exakt lika delar med tummen. Han mätte med blicken först, sedan bröt han. Liyana fick mittbiten, för hon körde. Vega åt sin i små bitar för att den skulle räcka tills något hände och hela tiden gick arbetsbåtarna därute, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hon skrev upp varje tur. Halv tolv hade hon sex rader och stela fingrar. Liyana skruvade på pappas kamera, mätte ljuset mot handflatan och tog tre bilder av Aldebaran och en av arbetsbåtarna. Filmen vevades fram med ett litet knarr. Det lät hemtrevligt, tyckte Vega, som en cykel.

Klockan tjugo i tolv hörde de ingenting.

Klockan nitton i tolv kom surret.

Det kom lågt över vattnet från nordost, ett envist litet ljud som en geting i en burk. Alla tre tryckte sig ner bakom stenarna. Vega låg med kinden mot frusen tång och tittade upp utan att röra huvudet. Drönaren gick längs stranden, saktade in, stod still i luften hundra meter bort. Sedan fortsatte den söderut, mot fyren.

– Vad i hel– hela friden, viskade Liyana. Fyrtiotre.

– Fyrtiotre, sa Vega och skrev fast hjärtat bultade i halsen. Jag hade fel med en minut.

– Tekniskt sett, sa Idris, är det det bästa felet jag sett.

Färjan tillbaka gick kvart över tre och då hade det redan börjat skymma, som det gör i november. De stod vid relingen med mopeden parkerad bland bilarna, Vega med händerna i fickorna och blocket innanför jackan. Plötsligt var han där. Staffan Ek. Rätt jacka för vädret, termos i handen, som om han alltid hade stått just där.

– Det blir storm framöver, sa han ut mot vattnet, lika lugnt som om de hade pratat i en timme. Decemberstormarna ska man ha respekt för. Nittiotre låg färjan stilla i fyra dygn. Folk fick ro över med post och mediciner.

Ingen svarade. Sundet gick grått förbi. Han skruvade av termoslocket, ångan steg och han drack en klunk och såg fortfarande inte på dem.

– Ni har varit ute i friska luften, ser jag. Det är bra. Barn sitter för mycket inne nu för tiden.

Vega stirrade rakt fram. Räkna lamporna på land. Tre tända, en trasig.

– Du för bok, har jag sett, sa Staffan Ek. Det är en fin vana. Folk glömmer så lätt vad de sett.

Han skruvade på locket igen. Sedan nickade han vänligt, åt alla tre eller åt ingen, innan han gick tillbaka mellan bilarna till en grå pickup med firmanamn på dörren. Vega hörde Idris andas bredvid sig. Liyana stod alldeles stilla med kameran under jackan, armen tryckt över den som över ett gipsat ben.

Ingen av dem sa någonting på resten av överfarten. Färjan dunkade mot läget, bommen gick upp och först när mopeden var igång och Fårösund låg bakom dem skrek Vega rakt ut i fartvinden, ett enda kort skrik. Ingen hörde det utom hon själv.

Hemma hos Hailes luktade garaget fotogen och kall metall. Senait ropade någonting om mat från huset, Liyana ropade strax tillbaka och VHF-mottagaren på hyllan skrockade sitt vanliga brus medan de hängde av sig. Vega bredde ut blocket på arbetsbänken under lampan. Dagens sidor var fulla, raderna lite sneda av frusna fingrar, men där stod alltihop: turerna till Rävskär, Aldebarans gir, fyrtioett minuter.

– Jag rapporterar mönstret i portalen, sa Liyana och fällde upp laptopen. Inte för att de läste förra gången, men nu har vi tider. Tider kan ingen rycka på axlarna åt.

Hon loggade in med tungspetsen mellan tänderna. Skrev användarnamnet. Lösenordet.

Skärmen blinkade till och så blev den stilla.

Liyana lutade sig närmare. Hon skrev lösenordet igen, långsammare, en bokstav i taget, som man pratar med någon som inte lyssnar.

– Vad är det? sa Idris.

Hon vred laptopen mot dem utan ett ord. Mitt på skärmen, i en grå ruta med en liten gul triangel, stod det: ”Kontot tillfälligt avstängt på grund av säkerhetsincident.”

– Säkerhetsincident, läste Vega högt. Vilken incident? Hon har ju inte gjort nåt!

Det var då de hörde det. Surret. Det låg utanför fönstret, ute i mörkret över radhustaken, jämnt och tålmodigt som en geting som har hela vintern på sig.

Idris sträckte sig bort och släckte lampan.

– Tekniskt sett, sa han, är det vi som är incidenten.