Vuxenrundan

Korridoren på Kustbevakningens station i Slite luktade våta vantar och kaffe. Tre barn stod framför disken. Vega främst, sedan Idris och sist Liyana, som höll plastfickan mot bröstet som om någon kunde rycka den ifrån henne. I fickan låg kopiorna: sidor ur blocket och fotona av morfars kort från 1987. Underst utskrifterna där djupkurvorna kring Salvorev kröp några meter mellan versionerna.

En radio knastrade någonstans bakom en dörr. På väggen hängde en karta över norra Gotland, en riktig, av papper. Vega fick lust att gå fram och peka. Där. Där ljuger era skärmar.

– Vi söker Marika Ahlqvist, sa hon i stället.

Mannen bakom disken såg trött ut på det sätt vuxna gör när telefonen har ringt hela natten. Han ropade inåt korridoren och Marika kom ut med en kaffemugg i handen och en jacka som inte var knäppt. Hon var yngre än mamma men hade likadana ögon, sådana som redan räknat timmarna till nästa pass.

– Ni har tre minuter, sa hon. Vi har en grej på gång.

Vega tittade på klockan över disken, nio minuter i åtta. Sedan började hon prata. Hon hade övat på bussen. Skäret som fanns på papper men inte i appen. Satellitbilden som byttes ut medan skrivaren gick. Sunes grund som låg exakt där 1987 års kort sa. Drönaren. Aldebaran. Hon räckte inte fram blocket, hon räckte fram kopiorna, för blocket släppte hon inte längre.

Marika bläddrade. Hon bläddrade på riktigt, med blicken kvar på raderna. En gång stannade hon upp och la pekfingret på Liyanas utskrift.

– Vem har gjort den här jämförelsen?

– Jag, sa Liyana. Jag går cyberutbildningen. Gick. Mitt konto är avstängt sedan i lördags och det är också en del av…

– Det där sköter Pliktverket, inte vi, sa Marika, men inte elakt. Mer som en som sorterar post.

Klockan över disken visade fem i åtta när dörren bakom henne öppnades och en kollega stack ut huvudet.

– Marika. Kabeln. Vi går nu.

Marika drack ur kaffet i en enda klunk. Hon höll upp plastfickan, vägde den i handen som om vikten betydde något.

– Jag ska vara ärlig mot er, för det är ni värda. Vi är fyra personer på den här stationen och just nu går kablarna före allt annat. Om jag får en lugn kväll läser jag det här ordentligt. Jag behåller den. Mer lovar jag inte.

– Men uppdateringen… började Vega.

– Mer lovar jag inte, sa Marika igen. Så var hon borta genom dörren med plastfickan under armen.

Fyra minuter. Vega skrev det i blocket på trappan utanför, med vanten mellan tänderna: 30 nov 07.56. KBV Slite. M.A. lyssnade i 4 min. Behöll kopiorna. Kablarna går före.

– Det är fler minuter än vi fått av någon annan vuxen, sa Idris.

– Vad i hel– hela friden ska hon med kopiorna till om hon inte läser dem? sa Liyana och sparkade snö av trappsteget.

Men hon hade behållit dem. Vega höll fast vid det hela vägen till skolan, som man håller en varm sten i fickan.

I klassrummet stod mobilförbudslådan på katedern som vanligt och som vanligt angick den inte Idris. Vega försökte lyssna på fröken Ros, hon försökte verkligen, men på matten räknade hon fyrtio minuter baklänges från drönartiderna i stället för uppgift sju och på rasten hörde hon Melker härma henne borta vid klädkrokarna. Ett spökskepp! En hemlig ö! Någon skrattade. Det var inte ens elakt längre, bara vant. Det var nästan värre.

Efter sista lektionen bad fröken Ros henne stanna kvar. Klassrummet luktade blöta overaller och pennvässarspån. Ros satte sig på en elevbänk mitt emot, vilket hon bara gjorde när det var allvar.

– Vega. Hur sover du om nätterna?

– Bra, sa Vega, vilket var lögn nummer ett.

– Idris syster har varit hos er mycket och ni har varit nere i hamnen sent. Och nu detta med Kustbevakningen i morse. Slite är litet, Vega. Folk såg er.

– Vi anmälde en sak. Det är väl tillåtet?

Ros log och leendet var snällt hela vägen, det var det hemska.

– Förra året hade jag en elev som var helt säker på att grannen grävde tunnlar. Det handlade inte om tunnlar, det handlade om annat hemma. Jag säger inte att det är likadant. Jag säger att jag tänker ringa din mamma i kväll. Inte för att du gjort något dumt. För att jag bryr mig.

Vega öppnade munnen för att säga kolla själv då, det fanns på papper, det fanns i blocket. Så stängde hon den. Tre lampor i taket. Två tända, en trasig. Hon räknade dem två gånger till och nickade och gick.

Bussen till Fårösund var nästan tom. Idris satt med pannan mot rutan och andades imfläckar som han ritade morsetecken i. Utanför drog skymningen ihop sig över strandängarna och cementfabrikens skorsten rök rakt upp i det stilla vädret.

Morfar öppnade på tredje signalen. Han hade tröjan ut och in. Blicken som mötte Vega var hövlig. Hövlig som mot en främling.

– Jaha, ja, sa han. Är det från hemtjänsten?

– Det är jag, morfar. Vega.

– Vega, sa han långsamt, som om han smakade på ett ortnamn ur ett gammalt kort. Han steg åt sidan ändå och lät dem komma in, för främlingar eller inte, man lät ingen stå i trappuppgången i november.

I köket stod en kopp te som kallnat med påsen kvar i. Vega värmde nytt vatten. Idris satt tyst vid bordet och visslade nästan ohörbart, det gjorde han när han inte visste var han skulle göra av händerna. Morfar såg ut genom fönstret mot sundet, där färjans lanternor gled som långsamma stjärnor.

– Hon brukar komma om lördagarna, sa han plötsligt. Flickan med blocket. Hon skriver upp allting, klockslag och fartyg och väder. Hon har ordning, den flickan. Vet ni när hon kommer?

Det brände bakom ögonen. Vega ställde ner koppen framför honom, försiktigt, för händerna ville inte riktigt lyda.

– Hon kommer snart, sa hon. Hon kommer så fort hon får.

– Bra, sa morfar och slog sig till ro. Det är mycket hon ska få veta.

På bussen hem sa ingen av dem något på en lång stund. Det var Idris som bröt tystnaden, lågt, med blicken i mörkret utanför.

– Tekniskt sett, sa han, glömde han inte dig. Han glömde bara utsidan.

Vega svarade inte. Men hon flyttade sig en centimeter närmare honom på sätet och han flyttade sig inte bort.

Hemma lyste köksfönstret gult över snön. Mamma stod vid diskbänken med ryggen till när Vega kom in och på bordet låg mammas telefon med skärmen nedåt, vilket betydde att samtalet redan var över.

– Fröken Ros ringde, sa mamma till diskbänken.

– Jag vet att hon skulle.

– Kustbevakningen, Vega. Ni gick till Kustbevakningen. Mamma vände sig om och hon var inte arg i rösten, det var värre, hon var trött ända in i benen. Vet du vad jag gjorde i somras? Jag stod på stationen i Fårösund och bad om ursäkt. Till hela besättningen. Helikoptern var uppe i fyrtio minuter för en boj med en jacka på och jag stod där och bad om ursäkt för min dotter. Och nu går min dotter till en myndighet till.

– Det här är inte bojen, sa Vega. Vi har papper. Marika behöll dem, hon hade slängt dem direkt om det var påhitt…

– Det räcker nu.

Tre ord. De föll som ett lock över en gryta.

– Du skäms mer över mig än du tror på mig, sa Vega, för snabbt, en mening för mycket precis som alltid. Hon hörde själv hur den träffade.

Mamma blev alldeles stilla. Vatten droppade från diskborsten ner i diskhon, en gång, två gånger. Och just då ringde det på dörren.

Mamma torkade händerna och gick ut i hallen. Vega hörde dörren öppnas och så en röst hon kände igen så väl att magen drog ihop sig innan huvudet hann ifatt. Lugn. Vänlig.

– Förlåt att jag stör så här dags. Staffan Ek heter jag, vi gör bottenmätningarna för vindkraftsparken. Jag tror att den här tillhör er dotter.

Vega gick ut i hallen. Där stod han på dörrmattan med termosen i ena handen och hennes vante i den andra. Den blå med hålet på tummen. Den hon tappat på färjan i lördags utan att ens märka det.

– Hon låg kvar vid relingen, sa Staffan och log mot henne. Jag frågade mig för. Det är inte så många barn som åker den färjan i mörkret nu för tiden, så det var lätt att lista ut vems den var.

Mamma tog emot vanten och tackade och Staffan dröjde kvar ett ögonblick på mattan, precis lagom länge.

– Om jag får säga en sak, sa han till mamma, så är det inte läge för barn att röra sig ute vid Fårö i mörkret i vinter. Det är stökigt på sjön och vi har tung trafik med arbetsbåtarna. Det vore tråkigt om något hände. De verkar vara påhittiga ungar.

– Tack, sa mamma. Tack för att ni säger det.

– Ingen orsak. God kväll.

Dörren gick igen. Genom fönstret bredvid dörren såg Vega honom gå nerför gångstigen utan att skynda sig, som en som visste precis var nästa adress låg.

Mamma vände sig mot Vega med vanten i handen.

– Du åker inte till Fårö igen.

Och Vega förstod att Staffan Ek just hade fått hennes egen mamma att bygga hans staket.