Tre saker samma natt

Det luktade kall motorolja i Liyanas garage. Vega satt på en upp och nedvänd plastback och blåste på fingrarna. Idris hade ställt sig så nära elementet att dunjackan nästan rörde vid det och uppe på hyllan ovanför skruvburkarna letade sig radion fram genom bruset.

– … ett djupt lågtryck drar in över Östersjön i slutet av nästa vecka, sa rösten i radion. Kuling, i byarna upp mot storm. SMHI följer utvecklingen.

Liyana sträckte sig upp och vred ner volymen.

– Hörde ni? Storm. Kring den tolfte.

– Det är tio dagar dit, sa Vega.

– Ja. Och nu kommer det bästa. Liyana drog laptopen till sig från mopedsadeln. Eller värsta, beroende på hur man räknar. Jag ringde Sune i morse och frågade om jag fick låna inloggningen till hans plotterkonto. Vet ni vad han sa?

– Nej, sa Idris.

– Han sa: ta hela skiten, jag litar mer på er ungar än på den dyngan. Sedan skrattade han så att det tjöt i luren.

Hon vände skärmen mot dem. Vega lutade sig fram. Längst ner på sidan, med små bokstäver under en massa text som ingen någonsin läste, stod det att nästa samlade sjökortsuppdatering skulle skickas ut natten mellan den elfte och den tolfte december.

– Samma natt som stormen, sa Vega långsamt.

– Vänta. Liyana klickade fram ett nytt fönster. Det här hittade jag i förmiddags. Elbolaget. De aviserar underhåll på nätet, kortare avbrott kan förekomma. Gissa vilken natt.

Det blev tyst i garaget. Någonstans droppade smältvatten från mopedens stänkskärm ner i ett fat, plink, plink, som en klocka.

Vega höll upp handen och räknade högt, som hon alltid gjorde när det snurrade för fort därinne.

– Ett: stormen kommer. Två: kartan byts ut. Tre: strömmen släcks.

– En sak är otur, sa Idris. Två är konstigt.

– Och tre? sa Liyana.

– Tre saker samma natt är ingen slump, sa Vega. Det är en plan.

Hon knöt loss pennan från blocket. Fingrarna var stela av kylan och bokstäverna blev kantiga, men hon skrev:

– Det är sånt här den är till för, sa Idris. Broschyren. Den gula, om krisen eller kriget kommer. Vatten, batteriradio, lugn. Mamma kan vår utantill.

Liyana satt kvar och stirrade på skärmen. Skölden var av nu, det syntes på henne.

– Vem ringer vi? sa hon, fast det lät mest som om hon frågade sig själv. Kustbevakningen har lagt på. Skolan tror att Vega är tokig. Min portal är avstängd. Vad i hel– hela friden gör man med tio dagar?

– Man slutar ringa, sa Vega. Hon stoppade blocket innanför jackan. Vi behöver inte fler vuxna som lyssnar i fyra minuter. Vi behöver någon som lär oss saker.

Idris tittade på henne över glasögonkanten.

– Bussen går tjugo över, sa han.

På bussen mot norr satt de längst bak, där motorn brummade genom sätet. Snön låg i strängar längs dikena och cementfabrikens skorsten krympte bakom dem tills den bara var ett streck med rök på.

– Tekniskt sett, sa Idris när skylten Fårösund gled förbi fönstret, är Fårösund inte Fårö.

– Jag vet, sa Vega.

Mamma hade sagt inte till Fårö, inte till fyren, inte till morfar på egen hand. Vega hade hört vartenda ord. Men ingen annan kunde lära dem det de behövde och det var tio dagar kvar. Det stack i magen när bussen bromsade in och hon bestämde sig för att magen fick tycka vad den ville.

Morfar öppnade på andra knackningen.

– Vega, sa han.

Namnet satt fast på första försöket. Det var en bra dag, en av de klara. Hon kramade honom hårdare än hon tänkt.

Han hade redan druckit sitt eftermiddagskaffe men kokade choklad åt dem och sedan tog han med dem ut på balkongen fast det var tre grader kallt. Han delade ut filtar från en hög på en stol, som om han suttit härute och väntat på just dem. Nere i sundet låg vattnet blankt och grått och den gula färjan drog sin lina genom det utan brådska.

– Så, sa morfar och satte sig tungt. Ni vill lära er någonting.

– Hur man hittar när skärmarna ljuger, sa Vega.

– Jaha, ja. Han lät inte ett dugg förvånad. Då börjar vi med den här.

Ur en trälåda med mässingsbeslag tog han upp en handpejlkompass, tung och blanknött av åren. Han visade hur man höll den i ögonhöjd, hur man siktade över den lilla skåran och läste graderna i skivan.

– Sikta på färjeläget, sa han.

Vega kisade. Skivan vickade och stillnade.

– Hundratjugofyra, sa hon.

– Säg det igen. Siffrorna en och en. Sjöfolk säger ett, två, fyra, så att ingen hör fel i bruset.

– Ett, två, fyra.

– Bra. Ta kyrktornet nu.

Hon siktade om. Tornet stod svart mot den bleknande himlen och skivan stillnade igen.

– Två, noll, sex, sa hon.

Idris fick prova efter henne, med glasögonen immiga av chokladångan. Morfar lät dem hålla på tills siffrorna kom utan att de tänkte.

– En bäring är ett streck på kartan, sa han. Ta två saker som inte kan flytta sig, ett torn och en fyr. Drar du två streck från dem, så är du där strecken korsas. Kartor kan ljuga. Två streck som korsas ljuger aldrig.

– Och om det är mörkt? sa Idris.

– Då är det som bäst. Morfar pekade ut över sundet, där skymningen redan höll på att äta upp Fårösidan. Vänta nu. Titta.

De väntade. Kylan kröp in under filten och Vega drog upp axlarna mot öronen. Så tändes det första ljuset borta på andra sidan, sedan ett till, längre norrut, ett som blinkade.

– Räkna, sa morfar.

– Blink, sa Vega. Ett, två, tre. Blink.

– Det där är hennes namn. Varje fyr säger sitt namn hela natten, om och om igen. Ingen kan ändra det utifrån. Man behöver bara lära sig att lyssna med ögonen.

Han pekade ut dem en efter en, som om han hälsade på gamla arbetskamrater. Den låga gröna vid inloppet. Bungeör. Ensfyrarna vid färjeläget som man skulle hålla i linje när man kom in söderifrån. Vid varje ljus sa han namnet och takten.

– Fårö fyr då? sa Idris. Din. Henne ser man inte härifrån.

– Nej. Hon står på Holmudden och lyser åt dem som är där ute. Morfar drack en klunk ur sin kopp. Men jag vet hur hon blinkar ändå. Det glömmer jag sist av allt.

Idris satt tyst en stund. Sedan kom frågan, lågt, som om den varit på väg hela eftermiddagen.

– Kan en fyr lysa om strömmen försvinner?

– Den nya lampan kan inte, sa morfar lugnt. Den är fjärrstyrd från fastlandet och försvinner strömmen så försvinner den med. Men reservlampan sitter kvar uppe i tornet. Och dieselaggregatet står i maskinrummet. Jag smorde dem i september.

– Får man det? sa Idris.

– Nej, sa morfar.

Vega skrattade till och morfar log inte ens, vilket gjorde det roligare.

Han satt tyst en stund och såg ut över vattnet. Sedan grävde han i koftfickan och tog fram en nyckelknippa. Nycklarna var blankslitna och ringen hade en bit segelgarn knuten i sig, så gammal att garnet blivit grått.

– Vega, sa han.

Han la knippan i hennes hand och vek hennes fingrar om den och hans hand var stor och varm fast det var kallt på balkongen.

– Du får hålla ordning på dem nu.

– Vilken går till vad? sa hon och rösten bar nästan.

– Den stora går till torndörren. Den lilla med fyrkantigt huvud till maskinrummet. De andra… Han tystnade. Någonting gick av därinne, hon såg det i ögonen, tråden som brast. Jaha, ja. De andra får du fråga om en annan dag.

– Jag skriver upp de två, sa Vega snabbt. Det räcker långt.

Nycklarna var fortfarande varma från hans ficka. Hon höll dem hårt och skrev ingenting på en lång stund.

De blev sittande tills himlen mörknade på riktigt och ljusen längs kusten var det enda som fanns kvar av världen. Morfar pekade och nämnde dem vid namn, ett efter ett. Vega sa namnen efter honom och Idris viskade takterna för sig själv som om han pluggade glosor. Blink. Ett, två, tre. Blink.

Till slut frös de för mycket, till och med morfar. De bar in koppar och filtar i värmen. Idris gick för att ringa Liyana från morfars fasta telefon och morfar ställde sig vid spisen och sa något om fläsk och bruna bönor.

Vega blev stående mitt i rummet med nyckelknippan i näven.

Genom balkongdörren såg hon att Aldebaran hade flyttat sig närmare, som om hon också hade hört väderrapporten. I glasrutans spegling stod drönaren stilla i luften ovanför morfars tak.