Klockan 21.14

Mamma packade sjöräddningsväskan i hallen. Hon gjorde det som hon gjorde allting: i ordning, utan att leta. Termosen. Pannlampan. De extra vantarna i vänsterfickan, alltid vänster. Vega stod i köksdörren och såg på.

Utanför slet vinden i flaggstångslinan så att det small mot stången, gång på gång, som om någon stod där ute och slog takten till något som skulle börja. Stormen skulle nå Gotland under natten, hade radion sagt i morse. Radion hade fel på en punkt. Den var redan här.

Pappa hade åkt vid femtiden. Telefonen hade ringt mitt i maten, han hade lyssnat med gaffeln i luften, sagt ”jag kommer” och rest sig. Nödläge på fabriken, ugnarna skulle köras ner i säkert läge innan vinden tog i på allvar. I dörren hade han kramat Vega hastigt. Han luktade kaffe och cementdamm. Sedan var han borta.

Nu var det mammas tur.

Vega ville säga något. Hon hade övat hela eftermiddagen, provat meningar inne i huvudet. Förlåt för det jag sa. Eller: Var rädd om dig. Men orden från köksbråket låg kvar mellan dem som möbler ingen orkat bära ut. Du skäms mer över mig än du tror på mig. Sådant gick inte att packa ner i en väska.

– Det är fläskpannkaka kvar i kylen, sa hon i stället.

Mamma stannade upp med pannlampan i handen.

– Ta den du, sa hon. Jag äter på stationen.

– Okej.

– Du sover hos Idris i natt. Senait jobbar, men Liyana är hemma. Ni håller er inne.

– Ja.

– Vega. Inne.

– Ja, sa Vega.

Mamma lyfte väskan över axeln. Vid ytterdörren vände hon sig om och en sekund såg det ut som om hon också hade provat meningar utan att hitta någon som passade. Så strök hon Vega över mössan. En gång, hårt.

– Lås efter mig, sa hon.

Bilen krängde i byarna hela vägen genom Slite. Vindrutetorkarna hann inte med, regnet kom inte uppifrån utan från sidan, i lag på lag. Utanför Hailes radhus lutade sig mamma över sätet och öppnade dörren åt henne.

– Spring, sa hon.

Vega sprang. På trappan vände hon sig om för att vinka, men baklyktorna var redan på väg norrut, mot Fårösund. De blev mindre och mindre tills regnet åt upp dem. Hon stod kvar en stund fast hon blev blöt. Det var där det skulle ha fått plats, ett förlåt, precis där.

Idris öppnade innan hon hunnit ringa på.

– Du droppar, sa han.

I köket hos Hailes luktade det te och varm choklad. Liyana satt med fötterna på en stol och bläddrade i en mopedkatalog som om det var en helt vanlig kväll, men radion på bänken stod på och varje gång sjörapporten kom sänkte hon katalogen. Senait hade åkt till nattpasset i Fårösund redan vid sex. Huset knakade i byarna som ett skepp.

Vega hängde av sig det blötaste, satte sig vid bordet och tog fram blocket. Plaströret med morfars kort ställde hon mot väggen vid sin stol, för det följde med henne numera, vart hon än skulle sova. Pennan var kall i snöret.

– Du loggar väder nu också, sa Liyana.

– Jag loggar allt, sa Vega.

– Jag vet. Det är det läskigaste med dig.

De spelade kort utan att någon brydde sig om vem som vann. Idris visslade lågt mellan dragen, det gjorde han när han tänkte. Vega visste att han tänkte på samma sak som hon. Uppdateringen låg den elfte. Stormen skulle komma den tolfte. Inget av det stämde längre. Stormen hade inte väntat. Den hade kommit fem dagar för tidigt, eller också hade någon flyttat fram allting annat.

Taklampan blinkade till. En gång. Alla tre tittade upp.

– Det är bara nätet som, började Liyana.

Då slocknade världen.

Det blev så svart att Vega hörde mörkret, en lång sekund av ingenting innan vinden tog över igen. Kylskåpet tystnade mitt i brummandet och stillheten efteråt var konstigt stor, som om huset hållit andan. Vega hann se siffrorna på spisens klocka innan de försvann: 21.14.

– Lugn, sa Liyana i mörkret. Proppskåpet är i hallen.

Men Vega var redan vid fönstret. Hela gatan var släckt. Inga gatlyktor, inga lysande fönster. Bortåt hamnen, där cementfabrikens lampor alltid stod som ett eget stjärnvalv, fanns bara ett par svaga ljusprickar kvar. Reservkraft. Pappa fanns någonstans bakom dem.

– Det är inte propparna, sa hon.

Liyanas mobil lyste upp hennes ansikte underifrån. Hon höll upp den, gick ett varv i köket med armen i luften.

– Två streck. Ett streck.

Hon stod still vid fönstret en lång stund. Sedan sa hon, lägre:

– Inget nät.

– Masterna har batterier, sa Idris.

– Ja, sa Liyana. Ett tag.

Det var Idris som hämtade broschyren. Hemma hos Vega satt den med magnet på kylskåpet; här låg den i kökslådan, där Senait ville ha den, gul och tunn: ”Om krisen eller kriget kommer”. De hade skrattat åt den i skolan en gång, för länge sedan, i ett land med lampor.

– Vatten, läste han. Fyll badkar och kärl medan trycket finns kvar.

Liyana satte i proppen i badkaret och vred på kranen. Vega och Idris radade upp kastruller på diskbänken och fyllde dem en efter en och det var skönt att ha något att göra med händerna. Batteriradion stod i städskåpet, mitt på hyllan, med batterierna i en påse bredvid. Senaits ordning. Idris fick i dem på första försöket.

P4 Gotland lät närmare än vanligt, som om rösten satt vid samma bord.

– … strömlöst i hela länet. Enligt uppgift är båda elförbindelserna till fastlandet brutna och felet kan inte avhjälpas under pågående storm. Allmänheten uppmanas att stanna inomhus, spara på mobiltelefonens batteri och lyssna på Sveriges Radio P4…

– Båda kablarna, sa Idris. Samtidigt.

– Kablar går av, sa Liyana, men det lät som något hon sa för att höra hur det lät. Ingen av dem trodde på det.

Vega skrev i blocket, med ficklampan i munnen:

Rösten i radion fortsatte, lugn och torr, väglag och vindstyrkor. Just när Vega började tro att natten skulle bestå av uppräkningar kom det:

– Vi har också fått uppgift om att sjöräddningen larmats efter en observerad nödraket i havsområdet nordost om Fårö. Räddningssällskapets enhet från Fårösund har gått ut.

Det blev tyst i köket. Kranen rann i badrummet, det var det enda ljudet förutom stormen.

– Garaget, sa Liyana.

VHF-mottagaren stod på arbetsbänken mellan skiftnycklarna och den gick på batteri, för i Liyanas garage gick allt viktigt på batteri. Det luktade kall olja och bensin. De stod tätt ihop i skenet från pannlampan medan hon vred sig fram genom bruset, kanal sexton. Först var där bara havet av skrap och sedan, mitt i, en röst.

– … Rescue Margit Broström, på väg ut från Fårösund, går mot position nordost Fårö, beräknar framkomst fyrtio minuter…

Kort och saklig. Vega kände igen rösten innan hon förstod varför hon gjorde det, för rösten lät som hemma, som lås efter mig.

Mamma.

– … vind väst tjugotvå meter per sekund, i byarna mer. Vi går på plottern, sikten är noll…

Bruset slukade resten. Liyana sträckte sig mot ratten för att svara av gammal vana och stannade med handen i luften.

– Mottagare, sa hon. Vi kan bara lyssna.

Vega stod alldeles stilla. Vi går på plottern. Hon gick in i köket utan att märka att hon gick, lade blocket på bordet och slog upp det i ljuskäglan. Bläddrade bakåt. Hon visste exakt var allting stod, det var det enda hon visste säkert i hela det släckta huset.

26/11. Sunes grund: ligger där 1987 års kort säger. Plottern sa rent vatten.

2/12. Liyana: kortuppdatering + elunderhåll + storm. Samma natt.

5/12. Rävskär: ny vajer, boj, drönare. Kvällen: hela Slite mörkt i 4 min.

7/12 21.14. Allt släckt. Båda kablarna.

– Kolla, sa hon. Raketen sköts upp nordost om Fårö. Det är exakt där grunden har flyttat sig. Den som ska dit ut måste över Salvorev och plottern kommer att visa rent vatten hela vägen. Precis som för Sune. Fast Sune gick på i blank stiltje.

Idris tog av sig glasögonen och torkade dem på tröjan, vilket han gjorde när han inte ville titta på det han just förstått.

– Och fyren är släckt, sa han.

– Fyren är släckt, sa Vega. Det finns inget ljus som kan säga emot skärmen.

Liyana lutade sig över blocket. Hon bet ihop käkarna.

– Ingen skjuter nödraketer från ett tomt hav, sa hon långsamt. Det finns ingen där ute att rädda.

– Nej, sa Vega. Nöden är fällan. Det är de som åker dit som är i nöd.

Och i fyrtio minuter till visste bara tre barn i ett mörkt radhus om det. Ingen telefon. Ingen sändare. Marika gick inte att nå, inte morfar heller. Och allra minst rösten i bruset, den som just nu stod i en styrhytt och litade på en skärm som någon förgiftat, månad för månad, för exakt den här nattens skull.

Vega tänkte på mamma med pannlampan i handen. På handen över mössan. En gång, hårt.

Liyana var redan borta vid garagedörren. Overallerna hängde på sina krokar, hennes egen och Idris gamla. Hon kastade dem över bänken och tog mopednycklarna.

– Färjan går inte i storm, sa Idris.

– Nej, sa Liyana. Men Sune går.

Och Vega stoppade blocket innanför overallen, där hjärtat slog.