Över sundet

Mopeden krängde genom ett kolsvart Fårösund. Inte ett fönster lyste, inte en gatlykta, husen stod som skuggor längs vägen och blåsten kom i kast som fick Liyana att parera med hela kroppen. Vega satt inklämd mellan henne och Idris, med kartrullen i plaströret tryckt mot ryggen och blocket innanför overallen, där hjärtat slog. Nere vid kajen fanns det enda ljuset i hela världen: en fotogenlampa i Sunes styrhytt, gul och stilla bakom det regnvåta glaset.

Sune stod i dörröppningen med en låda i famnen när de bromsade in. Det luktade diesel och tång och Marta ryckte i tamparna som en hund i koppel.

– Trodde ni hade ångrat er, sa han. – Vi körde om en gran som låg över vägen, sa Liyana. Den hade ångrat sig.

Sune räckte lådan till Idris. I den låg reserv-VHF:en, kantstött och tejpad i ena hörnet, med batteriet fastsurrat med en gummistropp.

– Fulladdat i går, sa Sune. Kanal sexton hör alla. Kanal sjuttiotvå är vår. Och säg åt Holger att inte skrika i micken, det gör alla första gången. – Morfar har pratat radio sedan innan du föddes, sa Vega. – Det var det jag sa, sa Sune. Spring nu. Vinden vrider till nordost vid midnatt och då vill jag vara över.

Trapphuset i morfars hus var becksvart. Vega hann inte knacka. Dörren gled upp och där stod morfar, påklädd, med sjöstövlarna på och den gamla fyrmästarmössan rakt över ögonbrynen. Bakom honom brann två stearinljus på köksbordet.

– Ni är sena, sa han. Sjön bryter redan över Bungeör, jag hör det härifrån.

Han var klarvaken. Inget ”jaha, ja”, ingen dimma i blicken. Det fanns nätter som gjorde honom sådan, hade mamma sagt en gång, nödnätter. Vega hade aldrig riktigt trott henne förrän nu.

De rullade ut 1987 års kort över köksbordet. Morfar satte sockerskålen på ena hörnet och käppen tvärs över det andra, drog ljusstaken närmare och lutade sig fram. Liyana ställde VHF:en på bordskanten och drog antennen i en båge mot balkongdörren.

– Mina händer lyder inte när det går fort, sa morfar utan att se upp. Du får vara mina händer. Och min röst när jag blir trött. – Jag kan vara hur många kroppsdelar som helst, sa Liyana. – Bra. Penna.

Hon räckte honom en penna. Han vägde den i handen, nickade, lade den exakt längs farledslinjen mot Salvorev. Vega såg hans pekfinger vandra över djupsiffrorna som om han hälsade på gamla bekanta.

– Morfar, sa hon. Vi måste gå.

Han rätade på ryggen. I stearinljuset såg han ut som på fotografiet i hallen, det från sjuttiotalet, bara äldre i kanterna.

– Två blixtar var trettionde sekund, sa han. – Jag vet, sa Vega. – Jag vet att du vet.

Han lade handen på hennes axel. Den var tung och varm och darrade inte alls.

– Vega, sa han.

Bara namnet. Rätt namn. Det drog ihop sig i halsen på henne och hon blinkade fort.

Han spände av sig armbandsuret och vek hennes fingrar om det, precis som med nyckelknippan.

– En karaktär räknar man, sa han. Man gissar den inte.

– Gå nu, sa morfar och vände sig mot kortet igen och det var hela avskedet och det räckte.

Marta lade ut i mörkret med fotogenlampan släckt. Sune styrde på ingenting, eller på något som bara fanns i hans nacke, för plottern var svart och död som alla skärmar på hela Gotland. Vågorna i sundet kom korta och hårda, tätt som knytnävsslag mot bordläggningen. Vega satt på durken med ryggen mot styrhyttens vägg och kände varje slag genom hela kroppen. Det smakade salt om läpparna fast hon inte varit ute på däck.

– Tre vågor, paus, sa hon halvhögt. Tre vågor, paus. – Räknar du på sjön också, sa Idris. – Sjön är det enda som går att lita på i natt.

Idris satt med VHF-lådan i famnen som om den var en katt. Han var grön i ansiktet i det svaga kompasskenet, men han höll i lådan och han klagade inte. Det gjorde han aldrig.

Överfarten tog tjugo minuter som kändes som hundra. Sedan dök Broa upp ur mörkret, en brygga i lä, ett lugn så plötsligt att öronen susade. Sune lade till så mjukt att det knappt märktes.

– Min kusin har en flakmoped i lidret vid gården efter kyrkan, sa han medan de klev i land. Nyckeln hänger på spiken innanför dörren. Säg att Sune lovar torsk. – Det är ingen hemma som vi kan säga det till, sa Idris. – Då säger ni det till mopeden. Jag lägger Marta i lä bakom piren och kommer efter er. Spring!

Idris ställde sig längst ut på bryggan, vände sig mot sundet och lyfte ficklampan. Tre långa blink. Paus. En lång, en kort, en lång.

O. K.

De väntade. Vinden drog i jackorna. Sedan, från andra sidan det svarta vattnet, en ljusprick, liten som ett nålstick: tre långa. En lång, en kort, en lång.

– Hon ser oss, sa Idris. – Hon ser allt, sa Vega. Det är därför hon är radiocentral.

Vägen norrut låg som ett blekt band mellan svarta tallar. De hade inte hunnit längre än till första kröken förrän bandet tog slut: en tall låg fälld tvärs över, rotvältan stor som en ladugårdsgavel. Det luktade kåda och söndersliten jord. De klättrade över stammen. Barken var våt och hal under vantarna och en gren rev upp en flik i Idris dunjacka så att dunet yrde i vinden.

– Liyana kommer döda mig, sa han. – Hon får ställa sig i kö, sa Vega.

Flakmopeden stod där Sune lovat, under en presenning som smällde i blåsten. Idris drog ut choken och hoppade på kickstarten, en gång, två gånger. Han lirkade med förgasaren och hoppade igen. Motorn smällde igång och lät som en arg symaskin. Vega slet ett blad ur blocket och skrev LÅNAR MOPEDEN. SUNE LOVAR TORSK. Sedan trädde hon lappen på spiken där nyckeln hade hängt.

Sedan for de norrut genom mörkret, Idris vid styret och Vega på flaket med ryggen mot färdriktningen och plaströret i famnen. Tallarna gick i vågor över dem. Två gånger fick hon ducka för grenar hon hörde mer än såg.

Vid Ava hostade motorn. Den tog sig, hostade igen och dog. Idris ruskade på mopeden och lade örat mot tanken.

– Den skvalpar inte ens, sa han. – Hur långt är det kvar? – För långt. Han ställde mopeden mot en grindstolpe. – Och en kilometer för lite för att gnälla.

De sprang. Vinden stod rakt emot, så hård att den gick att luta sig mot. Vega hittade rytmen från orienteringsbanorna, korta steg i uppförslut, blicken tre meter framför fötterna. Idris flåsade bredvid henne med glasögonen fulla av regn. Hela världen var vind. Den drog i jackärmarna och fyllde munnen varje gång hon andades.

Och mitt i alltihop, i en lucka mellan två vindkast, hörde hon det.

Surret.

Tunt och elakt, någonstans ovanför och bakom, samma ljud som utanför hennes fönster den där kvällen, samma ljud som över morfars tak. Vega hann tänka: den ser oss, den har sett oss hela tiden. Sedan kom nästa kastby som ett godståg genom tallarna och knyckte av surret på mitten. Hon lyssnade efter det i tio steg, tjugo, femtio. Ingenting. Bara storm.

– Flyg du, sa hon i vinden, för du flyger inte i det här.

Fyrplatsen öppnade sig framför dem som ett rum utan tak. Tornet stod vitt mot de jagande molnen, trettio meter släckt och dött. Gräset låg plattryckt ända bort till klippkanten. Nere vid landningen, där det aldrig låg någon båt så här års, låg en båt.

En arbetsbåt. Mörk och bred, förtöjd med dubbla tampar. Fendrarna gnisslade mot betongen varje gång sjön lyfte henne.

Vega hukade bakom förrådsknuten, drog upp blocket och skrev med valna fingrar medan pennan i snöret slog mot pärmen:

– Staffan? viskade Idris. – Vem skulle det annars vara.

De smög sista biten till fyrdörren längs tornets vindsida. Vega drog upp morfars nyckelknippa ur innerfickan, hittade den stora nyckeln på känn, den med det filade huvudet. Hon satte den i låset.

Nyckeln gick trögt och ville inte vrida sig åt något håll. Först förstod hon ingenting. Sedan tryckte hon ner handtaget i stället.

Dörren gled upp.

Den var redan olåst.

De klev in och drog igen dörren bakom sig och stormen försvann som om någon stängt av den. Tystnaden ringde i öronen. Det luktade kall sten och svagt av mässingsputs, morfars lukt, fyrens lukt. Vega lutade huvudet bakåt.

Långt uppe i trapphusets spiral vandrade ett ensamt pannlampsken lugnt över väggarna, som hos någon med gott om tid.

– Tekniskt sett, viskade Idris, är det vi som är inbrottet.

Och Vega började gå uppför trappan.